Året var 1996/97, jag gick i 7:an. Livet var allmänt svårt och de flesta tankar handlade om olycklig kärlek. Var det inte någon boyband- kille, så var det någon kille i klassen året över med rakad skalle och skinnväst. Japp jag kommer från landet och där var det skinnvästar, prilla under läppen och raggarbil som gällde.

Jag var smal som en pinne och klädd i tajta glänsande jazzbyxor och en stor Fruit of the loom hood, eller möjligen adidas. Allt skulle vara märkeskläder, ja allt. Vackert?! Nej inte mycket. Hittade en jeansjacka hemma hos föräldrarna många år senare, storlek Large! Hur kan det egentligen ha sett ut, har aldrig haft large å var ju ännu mindre då. Haha. Kommer ju med säkerhet se tillbaka på leggings och tunika också. Å modet just nu är väl egentligen ganska likt de jag upplevde på högstadiet. Bara att det känns lite förfinat den här gång. Kan va en inbillning, men va gör väl de när det är så skönt att strosa runt i dem. 

Det var mest boybands som gällde i musikväg. Ja å så Robyn förstås.

Den absolut snyggaste...(förutom Brian i BSB & Leonardo Dicaprio) var den smått slemmige Peter Andre. En vän till mig vann en träff med honom i sthlm minns ja, var säkert jätte upprörd över att det inte var jag som fick följa med henne.    Denna låt har det skuttats runt till många gånger vill ja lova. Nostalgi.

Idag har det hänt. En av mina utmaningar är avklarade. Nu på morgonen har jag nämligen varit och tömts på blod. 4,5 dl skulle de ha. Men för de fick jag två festis, en macka och lotter. Bra byte. Nej skämt å sido. Blod ger liv och det är något som alla borde ta tag i. Trodde jag skulle känna mig lite snurrig efteråt, men ikke. Det gick kanonbra. Promenaden hem gick rätt sakta dock, för jag var visst lite matt. Kände mig som en tjockis i backarna, flåsade å pustade. Men nu är jag riktigt stolt över mig själv! Ge blod, ge liv!